without boxes, borders or boundaries i built dreams.
Jag har lite småidéer om hur jag vill ha det i lägenheten. Hatthyllan och skohyllan behöver vi ju inte ta med oss t.ex. eftersom att jag inte ska ha det i nya lägenheten. Måla om ska det göras, behöver hjälp av pappa.. Jag är inte säker på hur man döljer en sånn äckligt röd röd under sandfärgat. Det kommer lysa igenom om jag gör det själv, och då är det bara fult. Så ja, hallen ska bli sandfärgad, med bårder i mörkare brunt och mocca. Sen får vi se vad det blir för färg på golvet, där ska jag iaf ha stenplattor. Köket funderar jag på att måla i plommonlila eller tapetsera en fondvägg i svart med silvermönster. Måla känns mer aktuellt.
Menmen, nu bestämde sig Lilleman för att gå upp. Hörs!
sun shining doin it like this-a-way, 5 star doin it like everyday
På lördag bär det av, då flyttar vi ÄN EN GÅNG! Ja jag vet! Jag skyller på mina föräldrar.. Nu tror jag att jag ska packa ner datorn, då blir det inte riktigt lika mycket aktivitet. Jag har ju en bärbar, men det är jobbdator och jag orkar oftast inte börja koppla in strömsladd och skit. Men nån gång ska jag väl klara av att uppdatera Facebook, bloggen och så vidare..
Nu ska jag få färdigt köket! Basta!
you can't speak bubububut sudden' sudden' the pain increase.
Den här dagen har varit allmänt depp. Jag har inte hunnit med ens hälften av det jag borde ha hunnit med, och klockan är redan åtta. Jag får varva ned en timma framför Bones och sen sätta igång igen känss det som. Just nu behöver jag fokusera på annat, inte bara lalla runt i min egen värld och fokusera på allt dåligt.
and with this vow, forever has now begun.
Sitter här i mitt vardagsrum. Lyssnar på när Billy spelar med sina vänner. "Älskling, är det ok om jag spelar lite?" Men... Ja? Varför skulle det inte vara det? Kanske inte hade behövt hålla på i 2,5 timme and still going strong.. Men men...
Jag älskar verkligen Billy, han är den absolut bäste för mig. Vi kompletterar varandra, vi känner varandra och vi står ut med varandra. Jag tror inte att det bästa förhållandet handlar om hur mycket puttinuttigulligull det är, utan det handlar om just att stå ut, faktiskt ha fler bra än dåliga stunder och att förstå varandra. Jag värdesätter att Billy är min bästa vän, högre än jag värdesätter att han sätter post-it lappar överallt i hela lägenheten varje morgon. För han är min bästa vän, och det är därför det fungerar. Han är min bästa vän, min stöttepelare och min trygghet. Det är honom jag ringer till först när jag behöver någon att prata med, det är honom jag saknar när jag är ensam och det är honom jag vill gå till sängs med varje kväll resten av mitt liv.
Jag har lovat honom att en dag gifta mig med honom, och han har lovat mig. Det löftet är inget litet, men när jag lovade Billy det så kändes det mer som en självklarhet än som ett löfte. Jag ser inte någon annan väg i livet, och jag känner mig lycklig med den vägen jag kommer att gå.
Vi kommer att finnas där för varandra, vi kommer att stötta och hjälpa, skratta och skälla.. Men viktigast av allt, vi kommer att älska varandra. Billy kommer att bli pappa flera gånger, jag längtar redan tills Thor får ett syskon.
Hur kan man känna att man hittat så rätt?
i hope now with my own family, that everyday i see a little more of my father in me.
Imorn är det fars dag! Wooop!
Känns så konstigt när det är två pappor att fira. Min egen pappa och pappan till min son. Vissa pappor har ingen som firar dom alls, och vissa pappor har 17 barn att fira med. Alla kanske inte ens firar fars och mors dag, dom tycker att det är ett kommersiellt påhitt som bara lurar av folk pengar. Jag tänker såhär - ja, det kanske det är. Men varför inte? Mammor och pappor gör ALLT för deras barn. Dom finns alltid där med vägledning och värme, dom lär ut allt dom kan, tills det inte finns mer att lära. Dom sätter sig själv i andra hand, för att barnen ska ha det bra. Då kan det väl ändå finnas EN dag per år, där mammor eller pappor blir uppassade, får söta kort och möjligtvis en chans att bli miljonär (lotteriförsäljningen ökar med 115% under morsdag och 140% under fars dag).
Jag ser det då som en dag där pappor får chansen att luta sig tillbaka och bara njuta. Sitta i tofflor och morgonrock hela dagen, äta tårta och få ett roligt kort och kanske nån present. För inte fan tackar man sina föräldrar nog mycket. Och krävs det då att det finns en dag dedikerad till att visa vördnad för sina föräldrar, då ska man göra det! Oavsett om affärerna tjänar en slant på det.
Tänkte bara tacka min pappa för allt han gjort för mig under 22 år, och tacka min sons pappa för att han är den bästa pappan min son kan ha. Det är två bra män, som gör sitt bästa för att se sina barn lyckas i livet.
det är dig jag vill älska, de stunder i livet, i mörker och i ljus.
Jag brukar ju alltid lägga upp en att göra-lista inför flytt, och denna gång är det ingen skillnad. Förutom att jag delegerar håll-koll ansvaret till Tommy.. Får väl se vad han säger om han märker det :)
Så här ser det ut i alla fall:
Sovrum
Skruva isär garderobsinteriören.
Skruva isär sängen och lyfta av sängborden.
Packa resten av kläderna.
Koppla ur tv:n och ställa den på plats.
Snurra ihop allt kablage och packa det.
Vardagsrum
Packa ihop Guitar Hero-trummorna.
Packa ned lamporna.
Rensa under soffbordet.
Rulla ihop mattorna.
Plocka isär Lillemans matstol.
Hall
Rulla ihop matta.
Ta ned hatthylla samt skohylla.
Spackla borrhål.
Packa ned ytterkläder.
Packa ned skor.
Kontor
Packa ned skrivare.
Packa ned ljudsystem.
Plocka isär skrivbord.
Packa ned skrivbordsattiraljer.
Badrum
Tvätta det sista.
Packa ned tvättkorgarna.
Koppla ur tvättmaskin.
Skruva ned toapappershållare.
Ta ned duschdraperi.
Tömma badrumsskåpet.
Lilltoa
Tömma medicinskåpet.
Skruva ned medicinskåpet.
Tvätta badrumsmattan.
Packa ned textiler.
Kök
Packa allt från skåpen.
Ta ned hängare ovanför diskbänken.
Koppla ur diskmaskinen.
Rengöra fläkten.
Tömma skafferi.
Rengöra kyl.
Frosta av frys.
Tömma städskåp.
Packa ned micro.
Packa ned allt på diskbänken.
Packa ned brödlåda.
Packa ned mixer.
Packa ned alla knivset+knivställ.
Lillemans rum
Skruva ned hylla.
Packa ned kläder.
Packa ned leksaker.
Skruva isär skötbord.
Skruva isär spjälsäng.
Tömma garderob.
life. it's the ultimate sin, a game with no rules that you're expected to win.
Antingen stannar jag i Stockholm tills jag själv känner att det är dags för livet på landet. Första frågan - Stannar Billy eller flyttar han till Karlstad? Sen.. Vad kommer jag att jobba med? Och efter det, kommer jag att vara lycklig?
Eller så flyttar vi tillbaka till Karlstad så fort det finns jobb för oss båda två. Återigen - Vad kommer jag att jobba med? Kommer jag att vara nöjd?
Stor skillnad där. Jag tror inte att jag har möjlighet att vara genuint lycklig i Karlstad, kanske nöjd.. Men inte lycklig. Nu är det inte så att jag tar lyckan för givet, jag menar. Det kan ju vara så att jag inte ens blir lycklig här i Stockholm med alla vännerna, familjen och jobbet jag trivs med. Man vill alltid ha mer, jag tror inte ens att jag har hört någon uttrycka sig "nu är jag helt nöjd. Jag behöver varken mer eller mindre, det är bra så här. Nu kan jag finna min lycka". Det är alltid mer, mer och mer. Är man nöjd med jobbet, så finns det alltid ett "men". Exempel:
now you're in eachothers face
Jo. Skillnaden är att jag har ett seriöst jobb att gå till, det är inte söndag efter en helnatt ute på stan och jag har en son som ska hämtas kl. 17 på dagis och underhållas i två timmar innan han tar natten. När kommer jag på detta? Ja, inte var det nio timmar sedan. NU, efter att ha plågat mig igenom the Social Network. Nu kommer jag på det. Kommer jag att orka hålla masken i, vad som nu blivit, 14-15 timmar till? Jag måste. Jag har inget val. Det är mitt fel och jag vet om det. Men som vanligt så är det bara att ta tjuren vid hornen, svepa några redbull på väg hem från jobbet och vara lika hyperaktiv som sonen.
En annan sak. Just det här med mitt eget hem. När jag bodde hemma hos mor min, som 17-åring, så slutade alla diskussioner i att jag skulle flytta. Nu har jag ett eget förstahandskontrakt. Jag kommer ärligt talat inte ihåg hur det var att komma hem varje dag och inte ha en egen lägenhet. Även om det bara var lite drygt ett halvår sedan jag senast bodde hos mamma, så känns det som att det enda sättet att klara vardagen är att få den ensamtiden jag har från att Lilleman somnar tills att jag ska sova. Även om jag gör absolut ingenting mer än att ligga i soffan och stirra upp på mitt tak, så är det ändå det som får mig att fungera. Jag vet att det kan låta egoistiskt, men utan den tiden så skulle allt rasa. Det märker jag på helgerna, när min sambo är hemma med mig. Vi går varandra på nerverna minst en gång om dagen. Ofta är det för att jag har mitt humör, som de flesta redan känner till, och för att han konstant påminner mig om sånt jag inte vill tänka på.
Har man rätt att välja bort diskussioner i ett förhållande? Har man rätt att vägra sambon, pojkvännen, fästmannen att prata om någonting som känns jobbigt? Någonting som är extremt viktigt för den ena parten, men helt överväldigande för den andra? Hur kan man mötas halvvägs där?
