Det känns så långt ifrån vad jag egentligen ville. Att det känns, är jag helt förvånad över, men det gör det. Det känns jobbigt, sådär tryckande så att man alltid känner av det oavsett vad man gör eller tänker på. Det känns också fel, som att jag för många år sedan trampade utanför stigen och ännu inte har hittat tillbaka till den, det kommer jag nog inte göra heller med tanke på allt som hänt under min avvikelse. Ibland känner jag mig till och med rädd, övergiven och ensam. Rädd för att det kanske inte går att hitta tillbaka igen, rädd för att jag faktiskt är ensam och övergiven.

Jag har min son, mitt allt just nu, och han sitter alltid i första rummet. Det kommer aldrig att komma någon annan som kan buffa ut honom därifrån, säkerligen kanske det får plats lite fler människor i samma rum som honom, men aldrig att han inte får plats där något mer. Jag skulle kunna sitta en hel dag och bara titta på honom, kramas med honom och umgås med honom, men fortfarande känna att jag inte klarar av att vara utan honom när han går och lägger sig. Jag ska se till att han får alla möjligheter i världen, det är därför vi klarar det här. För med det som målsättning är jag beredd på att offra allt annat.