Idag är ingen bra dag, inte alls.. Den här veckan är ingen bra vecka, inte alls.. In och ut på sjukhus, störtblöda från armen när man egentligen ska ta ut en p-stav. Remiss till handkirurgin och neurologin på Danderyds sjukhus, tack så mycket vården i Karlstad.
Fick äntligen in en reko person med körkort som timmis, yay! Alla världens problem lösta på jobbet, underbart! Då ringer personen idag och säger att h*n blivit erbjuden en anställning på sitt förra jobb som h*n inte kan tacka nej till. Tack för den! Du skulle börja jobba på måndag... Där rök hela nästa veckas planering, min helg och sinnesfriden bland personalen på jobbet. Nästa år ställer jag in semesterperioden...


Ibland blir jag glatt överraskad, men oftast är det på rutin. Alla pratar så gott om min mor som jobbar i samma bransch. Hon är samordnarnas Rolls Royce, tanternas glimt i ögat och gubbarnas nubbe på midsommarafton. Alla säger samma sak, och alla vill att hon jobbar där dom är. Ibland däremot, som idag, blir man så glad. För det finns några få som redan jämför mig med henne - och det är ju mitt mål. Nu tror säkert alla att jag har separationsångest med min mor eller något. Men så är det inte. Jag har hittat mitt yrke, och jag trivs så bra. Så självklart är det min mor jag ser upp till, speciellt när jag vet vad alla tycker om henne. Tillbaka till tråden, idag så blev jag jämförd med min mor av någon som spelar en stor roll i mitt arbete. Jag fick beröm för att jag var så ung och oerfaren, fast ändå inte. Personen tyckte att det verkade som att jag hade jobbat med detta hur länge som helst, och att jag snart kommer att vara ifatt min mor. Det tror ju inte jag, för det är ett par jävla stora skor att fylla ut. Men att bara få höra att man är i den klassen, enligt andra, värmer. Ändå så spelar det ingen roll, för liksom min mor så är det bara naturligt. Allting som jag gör är det jag har lärt mig av min mor och nu är det så inpräntat så det kommer av sig själv. Dom flesta lösningarna sitter redan instampade i hjärnan, eftersom att hon har lärt mig genom att visa gång på gång, och låtit mig göra fel. Hon är en mycket bättre lärare än vad jag är, och har mycket mer tålamod när någon gör fel.


För att byta ämne... Ibland så blir man lite fundersam.. Är det verkligen så att man ska dela lika på allt? Och hur gör man den fördelningen? Jag menar, allting är ju inte svart och vitt... Har jag tid över så slänger jag i en tvättmaskin, när jag har tid hänger jag den och på kvällen plockar jag in om det har torkat. Betyder det att Billy som har häcken full med konstiga arbetstider ska behöva ta sin enda lediga tid till att plocka in i diskmaskinen, köra den och plocka ur den? Nä.. Däremot tycker jag att man kan dela lika så gott det går. Lägger jag Lilleman på kvällen, då tar Billy upp honom på morgonen. Tar jag hans raseriutbrott på 2 timmar, då kan Billy ta han resten av dagen. Varför kan det inte vara så? Och hur kan man inte förstå att det är tröttsamt att se på när man själv är helt låst från förmiddag till kväll med Lilleman, medans pappa sitter framför tvn, ligger på soffan, spelar och eventuellt plockar i köket eller vardagsrummet. Jag städar gärna, om jag bara fick en timmes break från mammarollen. Jag skulle gärna ha tid med en timmas promenad, själv tack. Det är stor skillnad på att gå själv och fundera på allt och inget, och att dra på en barnvagn, kolla så att solhatten sitter på, flaskan fortfarande är i vagnen, Lilleman inte kränger sig ur bältet etc...
Och läkares ordinationer är ju ingenting att hålla på att följa. Det gör väll inget om man avviker från en veckas ordination efter två dagar? Eller en och en halv... Så länge vardagen går ihop med vänner, spelandet och Facebook.

Fick förresten för ett tag sen reda på att Billys bror Baso ska flytta ihop med sin kärlek. Grattis grattis! Nu väntar jag bara på en bebis som Thor kan leka med, då är han inte yngst i Gustafsson-Nordin familjen längre! MOUAHAH! (Baso skitsur, Anna jätteglad)

Nu säger jag natt natt och tchüß för min del!