Sitter här i mitt vardagsrum. Lyssnar på när Billy spelar med sina vänner. "Älskling, är det ok om jag spelar lite?" Men... Ja? Varför skulle det inte vara det? Kanske inte hade behövt hålla på i 2,5 timme and still going strong.. Men men...

Jag älskar verkligen Billy, han är den absolut bäste för mig. Vi kompletterar varandra, vi känner varandra och vi står ut med varandra. Jag tror inte att det bästa förhållandet handlar om hur mycket puttinuttigulligull det är, utan det handlar om just att stå ut, faktiskt ha fler bra än dåliga stunder och att förstå varandra. Jag värdesätter att Billy är min bästa vän, högre än jag värdesätter att han sätter post-it lappar överallt i hela lägenheten varje morgon. För han är min bästa vän, och det är därför det fungerar. Han är min bästa vän, min stöttepelare och min trygghet. Det är honom jag ringer till först när jag behöver någon att prata med, det är honom jag saknar när jag är ensam och det är honom jag vill gå till sängs med varje kväll resten av mitt liv.

Jag har lovat honom att en dag gifta mig med honom, och han har lovat mig. Det löftet är inget litet, men när jag lovade Billy det så kändes det mer som en självklarhet än som ett löfte. Jag ser inte någon annan väg i livet, och jag känner mig lycklig med den vägen jag kommer att gå.

Vi kommer att finnas där för varandra, vi kommer att stötta och hjälpa, skratta och skälla.. Men viktigast av allt, vi kommer att älska varandra. Billy kommer att bli pappa flera gånger, jag längtar redan tills Thor får ett syskon.

Hur kan man känna att man hittat så rätt?