Helt ärligt.. Varför börjar man alltid fundera på sjuka saker när man är som minst lämpad att över huvud taget fundera? Jag har varit uppe sedan 14.00 igår, 8/11. Kommer troligtvis inte kunna sova förrän ikväll, 36-37 timmar efter att jag stigit upp ur den sköna sängen i mitt eget hem. Mitt eget hem. Varför? Jag skulle gott och väl ha kunnat sova redan vid 21-tiden. Men nej, jag är envis och sjukligt trött på att vara beroende av andra för att klara av det basala. Jag gör alltid så här, så fort jag vet att jag inte behöver kliva upp dagen efter. Då väntar jag in serie efter serie på tv. Jag väntar på sällskap, tröttheten och mörkret. Jag vänder på dygnet. Varför? För att jag kan. Att vända tillbaka dygnet är inte lika lätt. Jag vill inte släppa serierna, sällskapet och inte heller mörkret. Jag har ingen självdisciplin, jag kan inte om jag inte vill. Det fina i det hela är att jag inte behöver, för jag kan alltid ta en sömntablett vid åttatiden, somna vid nio och vara totalt utvilad kl. 6 på morgonen när min buss går till jobbet. Inte idag, eller rättare sagt igår. Det var för enkelt. Istället låg jag vaken i sängen i fyra timmar, sen kom jag på att jag kan skippa att sova helt och hållet. Det är ju inte direkt första gången. Så varför inte? Vad är det för skillnad?
Jo. Skillnaden är att jag har ett seriöst jobb att gå till, det är inte söndag efter en helnatt ute på stan och jag har en son som ska hämtas kl. 17 på dagis och underhållas i två timmar innan han tar natten. När kommer jag på detta? Ja, inte var det nio timmar sedan. NU, efter att ha plågat mig igenom the Social Network. Nu kommer jag på det. Kommer jag att orka hålla masken i, vad som nu blivit, 14-15 timmar till? Jag måste. Jag har inget val. Det är mitt fel och jag vet om det. Men som vanligt så är det bara att ta tjuren vid hornen, svepa några redbull på väg hem från jobbet och vara lika hyperaktiv som sonen.

En annan sak. Just det här med mitt eget hem. När jag bodde hemma hos mor min, som 17-åring, så slutade alla diskussioner i att jag skulle flytta. Nu har jag ett eget förstahandskontrakt. Jag kommer ärligt talat inte ihåg hur det var att komma hem varje dag och inte ha en egen lägenhet. Även om det bara var lite drygt ett halvår sedan jag senast bodde hos mamma, så känns det som att det enda sättet att klara vardagen är att få den ensamtiden jag har från att Lilleman somnar tills att jag ska sova. Även om jag gör absolut ingenting mer än att ligga i soffan och stirra upp på mitt tak, så är det ändå det som får mig att fungera. Jag vet att det kan låta egoistiskt, men utan den tiden så skulle allt rasa. Det märker jag på helgerna, när min sambo är hemma med mig. Vi går varandra på nerverna minst en gång om dagen. Ofta är det för att jag har mitt humör, som de flesta redan känner till, och för att han konstant påminner mig om sånt jag inte vill tänka på.

Har man rätt att välja bort diskussioner i ett förhållande? Har man rätt att vägra sambon, pojkvännen, fästmannen att prata om någonting som känns jobbigt? Någonting som är extremt viktigt för den ena parten, men helt överväldigande för den andra? Hur kan man mötas halvvägs där?