Det är väl dags att skriva nu..

Jag har suttit och försökt ta in all information hela dagen, bara stirrat mig blind på filmer, bilder och texter. Läst om hur ungdomar har flytt för sina liv, gömt sig och spelat döda intill livlösa kamraters kroppar för att undgå skytten. Skytten som utgav sig för att vara Politi, som ska vara allas vår trygghet och styrka. Sett filmer av Utøyas stränder, röda av blod och täckta med döda ungdomar, och en skytt som systematiskt går runt och skjuter ett till skott för att försäkra sig om deras död. Sett bilder från bombningen i Oslo, ödestadens gator och avspärrningar, och bilder på ungdomar som förgäves försökte fly ut i vattnet undan skytten.

Nu har jag precis stängt av tvn, jag orkar inte mer. Det går inte att ta in mer sorg, uttryck, känslor och siffror. Mina tankar har hela kvällen igår och dagen idag gått till de ungdomar, familjer och anhöriga, vänner och bekanta, som fått uppleva denna terror. Som kommer att behöva ta sig igenom ett efterarbete utan dess like, och som troligtvis aldrig kommer att bli desamma.

Var mina tankar går imorgon är svårt att svara på, men jag vet att vi alla kommer att bära med oss detta så länge vi lever. Vi kommer att komma ihåg fredagen då fler än 90 personer miste livet i bombattentat och vansinnesskjutningen.. Det jag aldrig kommer att glömma, är paniken, rädslan och skriken som präglar nyhetssändningarna på NRK.

Frågorna som dyker upp är många. Det jag inte kan få klart för mig är - Hur går dom vidare efter något sånt här? Vem kan göra så, mot oskyldiga barn? Och mest av allt, vad kommer näst?

Som rubriken lyder, idag är vi alla norrmän. Det är nog få människor i Norden som kan undgå att skänka en tanke till de drabbade. Det är trots allt våra grannar, kamrater och kollegor som lider. Så länge vi visar att vi bryr oss om varandra, och visar på medmänsklighet och omtanke, så värmer det många sargade själar.