Idag åker jag och Lilleman tillbaka till Stockholm, igen. Vi försökte ju i måndags, men det gick inget bra. Så nu gör vi ett nytt försök, eftersom att jag förlorar stört mycket pengar på att vara här. Pengar är ju inte allt, men jag vill veta att Lilleman har det bra och att han får allt han behöver. Jag vill inte behöva sitta i slutet av månaden och undra hur jag ska få det att gå ihop, och hoppas på att det löser sig på något mirakulöst sätt. Räkningar ska betalas, och Lilleman ska ha det bra. Sen är det bara lyx.

Så jag förstår inte hur du kan sitta där du sitter, och göra absolut ingenting åt det. Jag mår psykiskt dåligt när jag inte vet hur jag ska få det att gå ihop, det vet du. Så jag förstår inte hur eller varför. Varför gör du inte någonting åt det? Varför vill du inte vara med oss? Varför satsar du inte på din familj? Varför är du inte orolig? Och hur klarar du att vara ifrån Lilleman såhär?

Jag hade ju aldrig åkt till Stockholm om jag inte hade kunnat ta med mig Lilleman, jag hade hellre levt på hårtbröd och vatten, och sen betalat räkningarna och Lillemans nödvändigheter med pengarna från försäkringskassan och soc. Men du, du har ett val. Och du har valt att inte satsa, att inte offra någonting och att leva som en ungkarl.

Jag tror ärligt talat att du är nöjd med det valet.. Så nej, jag förstår dig inte...