Nu är jag hemma i Karlstad igen, efter en mycket efterlängtad helg i Stockholm. Kände mig glad på lördagskvällen när jag insåg att jag hade 3 timmar extra hemma hos mamma eftersom att jag tittat fel på avgångstiden, och sen kom söndagen.. Ju närmre vi kom avfärden, desto tyngre kändes det. Jag vet inte varför, men jag trivdes så bra med mamma i närheten hela tiden och pappa var bara en bit bort med bil/buss. Nu känns dom så himla långt bort, fast det bara är 30-35 mil. Det hade ju kunnat vara värre, jag bor ju inte direkt i ett annat land. Som tur är har jag min Billy här med mig, inte nu för nu är han på jobbet, men annars. Vi satt i soffan igår och bara var för oss själva, känns som evigheter sen sist. Kanske till och med kan komma iväg på bio eller ut och äta den här månaden, ta vara på tiden som är kvar. Blir ju inte världens lättaste att packa väskan och gå och lägga sig dagen innan man åker till Stockholm igen, för nästa gång är det 3 veckor som vi inte kommer att ses på. Han får skaffa webcam, och jag.. Det är ett måste, och nått flashigt headset så man kan prata medans man camar. Nu märker jag att det här blev lite längre än vad jag hade tänkt mig....

Barnmorskan ringde förövrigt för typ en timma sedan, hon ville bara berätta för mig att UVI'n var kvar och härjade och att jag kommer få en till dos antibiotika, vilken det blir den här gången återstår att se. Får väll se när hon ringer upp och säger "Varsågod, nu har jag hittat en läkare som skrev ut antibiotika som faktiskt fungerar", för min läkare var tydligen på semester.
Sen ringde en till rolig prick, från Förlossningen på Centralsjukhuset. Hon tänkte bara berätta för mig att  dom ser fram emot att sticka 1000 nålar i mig på torsdag, får väll se om akupunktur hjälper.. Annars är det bara att stå ut, vilket börjar bli en ond verklighet.

Nu blir det skolarbeten, tvätt och städ. Lovade Billy att jag skulle ta lite disk också, så att vi delar på det typ.. =) Sen blir det gooodis!