Mellan hopp och förtvivlan finns en sorts ingenmansland. Där har jag befunnit mig rätt länge nu. Det är en plats av väntan. Jag önskar att jag kunde kalla den ”stilla” eller ”allvarlig” eller något annat uttryckfullt, men faktum är att den är ganska intetsägande. Dagarna går, och jag väntar fortfarande. Vad kan jag säga?

Jag lever som i en bubbla. Jag ler mot människorna jag träffar, pratar med dem och skrattar till och med, men inne i mig är det tomt och tyst. Jag saknar det ständiga bruset av röster som brukade höras där. Den aldrig tystnande debatten. Mest av allt saknar jag orden som brukade beskriva mitt liv, orden som förklarade skeendena och gav dem stadga och form. Utan dem går jag som i en dimma. Tiden består enbart av ögonblick staplade på varandra. Jag ser inte sammanhangen, lever bara ett hjärtslag i taget. Varje dag är oändligt långsam och samtidigt oändligt kort. Jag tittar ut genom bussfönstret och märker att sommaren är på väg, och det känns som om jag måste ha sovit hela våren för att sedan plötsligt vakna ur en märklig dröm. Det känns på något vis opassande.

Snart kommer ingen att kunna se på mig vad som har hänt, fastän blåmärkena i min själ just har börjat visa sig. Mitt huvud säger att de snart kommer att göra mycket ont, när insikten om det som skett drabbar mig med full kraft. Mitt hjärta säger ingenting. Bara ibland viskar det några trötta små ord, och då gråter jag en kort stund, tills tårarna tar slut. Resten av tiden är det som om dörren till mitt inre är stängd och förbommad och jag kan inte komma dit in.

Jag har hört om en man som blev skjuten i strid säga att från början kände han inget alls, att smärtan kom först efter en stund. Han hann till och med springa och ta skydd innan det började göra ont. Det är en bra liknelse för hur det känns i mig. Men jag springer ingenstans. Jag väntar stilla och med nedböjt huvud, på ett vidsträckt fält av brunbränt gräs och taggtrådshärvor. Jag väntar på smärtan som mitt huvud säger ska komma. Jag hoppas att jag inte ska förblöda när den drabbar mig. Och jag är rädd.