Det som en gång var tryggt, säkert, finns inte där längre. Var känslan tog vägen vet jag inte, för ingenting har förändrats, det är som det alltid har varit. Så varför känner jag mig inte lika trygg? Varför kan jag då inte somna i dina armar? Låg i timmar igår, utan att lyckas. När jag väl lyckades så fick jag mardrömmar och var tvungen att gå upp.
Jag älskar dig, det gör jag. Och du är den enda som kan få mig att känna mig riktigt trygg, osårbar. Jag antar att känslan kommer tillbaka, att det bara var någon engångsgrej. Jag önskar också att du kunde förstå, lika mycket som du vill att jag förstår.

Vad ska man göra nu då? Ligger nedbäddad i soffan, känner mig inte alls på topp. Öm i kroppen, illamående och sjukskriven från jobbet. Dom ville inte ha in någon som var en smittorisk, och det förstår jag. Nu längtar jag nästan lite tills du kommer hem från jobbet, vill krama dig och vara sådär liten som jag får vara när det bara är vi två. Antagligen kommer vi att gå och lägga oss direkt, eftersom att Billy inte heller sov så mycket natten till idag. Han slutar 16.00 och börjar 01.30 igen. Det är två veckor kvar nu, sen går han tillbaka och jobbar sitt 13.30-22 pass igen, förhoppningsvis. För då sover vi tillsammans igen, och då kanske jag sover bättre än vad jag har gjort hittills.

Nu måste jag röra mig in i duschen och sen funderar jag på att lägga mig i sängen, se om kudden inte kan övertala mig till att slockna.

I love you, I do.