Nu när man äntligen hade räknat ned från oändligheten till två nattpass kvar, för Älskling alltså. Dom nattpassen som har gjort att jag lämnats ensam i den alldeles för stora sängen, i mörkret.  När man äntligen var nere på 2, så kommer han hem.. Och han har blivit erbjuden att byta arbetstider från 13.30-22 till nån gång på natten-nån gång på förmiddagen. Det känns som att det är det sista jag kan vara glad över, för jag vet precis hur jag kommer bli efter ett tag. Och om jag inte klarar av 2,5 vecka utan att bli nästintill tokig, hur ska jag då klara av det som verkligen kommer att bli oändligheten? Och hur ska jag klara av det efter årsskiftet? Okej om det hade varit nu i början, då hade jag kanske inte behövt honom lika mycket. Men sen när kotten börjar växa till sig därinne i magen och till slut ska tas om hand om här ute i den "riktiga" världen, hur mycket kommer jag inte behöva honom då? Jaja, verkar inte som att jag kan få honom att förstå. Så det är väll bara gilla läget och bita ihop så länge det går.. För tillfället så är det ett nattpass kvar, sen får vi se hur det blir efter nyår...




"That night as she got ready for bed alone, after having taken her bath alone, she wrote in her notebook:
I feel all the same things when I do things alone as when you were here. The bath feels hot, the bed feels soft, but I feel there's a funny little hole in me that wasn't there before, like a splinter in your finger, but this is somewhere above my stomach."

- Louise Fitzhugh